9 April - På tur med Fredde
Idag kom den andra ”nära döden upplevelsen”
Nu började det kännas att jag tillbringat så många timmar på snöskotern de senaste dagarna. Stel och ont i nästan varenda muskel, men det hindrar inte en ny utflykt idag. Den här turen skulle det bara bli sonen och jag, dvs en stilla och fin familjeutflykt, eller……
Dagens utflykt, ”Lilla rundan” med toppförsök till Nordensköldstoppen, 1048m
Turen började med ett besök på macken, och redan då borde jag ha fattat att vi kanske inte bara skulle åka ”Lilla rundan”. Så mycket bensin hade det ju inte gått igår. Efter att skotrarna fått sitt körde vi upp i älvravinen mot "Huset". Nu känns det bara skrattretande att tänka på hur Magnus och jag övningskörde här förra året. Vi passerade ett gäng skidåkare, och återigen känns det helt rätt med skoter. Kanske inte så miljövänligt, men man kommer ju någonstans. När vi passerat Huset och var på väg upp mot Breen, stannade Fredde till och frågade om jag inte ville testa Nordensköldstoppen. Det skulle tydligen vara ovanligt lätt att köra upp dit i år pga hur snön lagt sig. Jag! Nordensköldstoppen! Du är inte klok!. Men jag gick med på att köra fram till första rejäla uppförsbacken bara för att titta. Och därmed var jag såld. Har man gett sig in i leken får man leken tåla heter det ju. Men nu såg ju inte den omtalade backen så brant ut… (oj vad jag fick ångra den tanken när vi körde ner sen….). OK sa jag till Fredde nu kör vi. Säkert att du vill (vågar) sa han och fick tummen upp. Lite förhållningsorder om full gas, och sa bar det upp mot himlen.
Den första filmen visar turen upp genom älvfåran och fram tills vi klarat av backen. Vid de tillfällena vi står still kommer frågan om vi ska toppen, resp när junior vill kolla att mamma inte ångrat sig
FILM: Nordensköld etapp1
När vi kom upp möttes vi av en underbar vy ut över Adventdalen, och” snöbollarna” vid forskningsstationen. Tänk att få se dem i samma höjd, innan har det bara varit nerifrån. Vattnet var osannolikt blått från den här vinkeln, nästan som om någon hällt ut blå färg i det. Framför oss var det nu relativt slätt, även om det sluttade lite i sidled, och långt där framme låg toppen. ”So far so good”, så det var bara att fortsätta.
Motljuskörning på hög höjd var riktigt fint. Tom jag slappnade av för en liten stund och åkte bara omkring och njöt. Underlaget var i och för sig väldigt hårt, bestående av hårt packad snö, tack vara blåsten och solen, ja ibland var det tom lite isig. Fredde stannade så småningom och pekade höger, på en backe vi skulle uppför. Sista branta passagen nu, sen var det tydligen inte så bökigt på den sista lilla biten.
Dit upp ska vi. Själva toppen syns under solen till höger i bild.
Återigen full gas, och mot krönet… Nu blev det i och för sig inte till krönet. Jag fick problem med att få min skoter att inte slira på underlaget. Fredde insåg att ”det här blir inte bra”, så han vände och pekade neråt. Tusan också, när jag nu var så nära! Men jag fick snart annat att tänka på när jag insåg att det kommer att gå fort nerför… Och så var det det där med att inte bromsa. Jag vill ju inte bli omkörd av min egen bakdel på skotern. När jag kom ner till den andra skotern drog jag en stor suck av lättnad. Nu krävdes det en liten andhämtning innan vi fortsatte nerför.
Utsikten gick inte att klaga på.
Landskapet får även de som varit här uppe många gånger att stanna och kippa efter andan.
Den här etappen skildras i filmen nedan. Lägg märke till tystnaden i slutet av filmen.
FILM: Nordensköld etapp2
På väg nerför på Nordensköldsfjället.
Nu hade vi en kanonfin sträcka framför oss, med den starka solen i ryggen. Det enda felet var att vi närmade oss backen med stort B alltför fort. Innan vi dånade ner där fick jag glada tillrop och förhållningsorder av sonen. Bromsa inte i början och när du kan börja bromsa får du inte göra det för häftigt. Tänk på att allt slutar med en brant vänstersväng….. Jag påminde sonen lite försiktigt om hur han såg ut och vad han sa för ett år sedan då han gjorde sin debuttur hit upp, men han bara log och började köra. Och nu började min nära döden upplevelse…. Backen som jag inte upplevde som galet brant innan visade sig vara ett stup när jag kom fram till kanten. Tyvärr så skildrar inte Go Pron hur brant där var, eller hur fort det gick, men jag var alldeles torr i munnen, hade en puls på minst 200 och svettades floder. Men jag ångrar mig inte . Hade svurit länge om jag inte vågat ge mig på det här äventyret. Och jag måste ju säga att i det här fallet litar jag helt och hållet på Fredrik, och hans omdöme. (det trodde jag aldrig jag skulle kunna säga…)
Hela nerfartsetappen finns på filmen nedan.
FILM: Nordensköld etapp3 ner
Ättestupan…
Det gick ju bra. Jag lyckads få ner mamma till slut.
Det var verkligen skönt att få köra på gammal beprövad mark en stund, när vi nu svängde av upp mot Breen. Lugn o fin körning och inga svårigheter.
Inte ens backen ner till Fardalen fick hjärtat att slå något extraslag den här gången.
Och sen var det bara att stå på genom dalen. Varmt och skönt i solen!
Efter Fardalen svängde vi in i nästa dal, Bodalen, och nu smakade det gott med lunch. Vi körde vidare på polarkakan men svensk ost. Mums. Men först gällde det att återställa vätskebalansen. Jag var genomblöt av svett så vattnet smakade underbart.
Bodalen
Inget går upp mot ostmacka och varm Oboy.
Det här är ytterligare en fantastisk dal att köra igenom. Här åkte vi även förra året, fast då åt andra hållet. I år brydde vi oss inte om att köra upp till utsiktsplatsen, Fredde tyckte väl vi haft nog av utsikt, och jag var ganska tacksam för det. Efter ett tag stannade han upp och vi såg att det nyligen gått en lavin framför oss med skoterspår in i snön. Fredde körde runt och kollade, och kom lugnad tillbaka. Det fanns spår ut ur området också. Skönt, då slapp vi en räddningsaktion. Men en påminnelse om att naturens krafter alltid är närvarande här uppe.
Turen genom Bodalen finns på den här hårt klippta filmsnutten.
FILM: Bodalen
Nu blev det inga fler stopp innan vi var ute i Adventsdalen. Där ville Fredde visa mig hyttan som de firat påsk i.
En typisk hytta på Svalbard. Betydligt finare än Rysshytta.
När vi nu tittade bort mot Adventfjorden drogs blickarna automatiskt till Nordensköldfjällen ovanför Longyearbyen. Nordensköldstoppen dominerade, och det kändes lite konstigt att lilla ”fega” mamma hade varit där uppe och kört.
Idag kände jag verkligen inte för att ge mig ut på några fler turer, utan när vi passerade skoteruthyrningen lämnade jag tillbaka min skoter. Det hade blivit många mil på den på bara tre dagar! Tillbaka hemma satte vi oss på altanen och njöt av en kall öl. Jag var i alla fall supernöjd med dagen, men jag tror nog att Fredrik tyckte att det gått lite sakta. Men nu var jag helt slut i kroppen och tänkte inte göra många mer knop den här dagen. Skall nästan bli skönt med några skoterfria dagar nu när Fredrik ska jobba intensivt. Och nu skall det väl ändå inte bli några fler pulshöjare och ”nära döden upplevelser”………….
Skål och tack för en kanonfin dag.